tisdag 3 augusti 2010

Besök av di gamle

Igår var det en rolig dag, jag hade mina föräldrar här på besök. Det var tre år sedan de var hos oss i Danhult sist. Det beror på att de blivit lite sämre och flyttat till serviceboende och att de av andra skäl inte kunnat komma hit. Det är trots allt nästan 15 mil mellan Bollebygd och Danhult.
Men just nu bor de i Fristad, då deras "hem" renoveras och därför träffar de inte övriga delen av barnaskaran så mycket heller. Så vi sa nu eller aldrig är det läge för dem att komma ut på en tur till de småländska ägorna.
Hannah var snäll och hämtade dem, resan fram och åter tog cirkus 2.40 timmar. När de kommit på plats med alla rollatorer och annat så var de nyfikna på hur det såg ut nu...hade något förändras på dessa år? Ja, några väggar hade bytt färg och ett badrum var nytt, ett annat golv var lagt på ett ställe, rabatterna efter huset var borta och ersatts med sten och plattor, ny rabatt och odling vid hundgården....mm. mm. Så lite nytt fick de ändå se =)


Efter lite ätande och tårta var det dags attbege sig hemåt igen, nu tog jag och D hand om skjutsen. De var två glada men trötta föräldrar som kom tillbaka till sitt lagom till Lotta på Liseberg började med sin allsång. Då fortsatte vi två till min bror i Gesebol för att hämta en gräsklippare som vi fått av dem. Det blev en pratstund och gott fika på deras altan. De bor helt sagolikt, sjön ligger intill, fast en bit rakt ned. Vi hade en ljuvlig utsikt över deras sjö med egen fyr i...häftigt. Vill man kan man med bara några steg ta sig ned till deras brygga och bastu.

Innan vi kommit hem närmade sig klockan midnatt, men jag var så glad att det äntligen blivit av att ta hit mina föräldrar. Vi såg på mätaren när vi kommit hem att dagens resor nästan motsvarade en resa till Stockholm...oj vad milen kommer fort på mätaren. Alla mil som vi kört under dagen var värt varenda krona det kostar, deras glädje över att komma hit var väl värt att köra ännu fler mil för =))) Nu såg jag igår att det visades en text om att det är dax för service igen...
Jag måste även säga att jag blev grundligt firad på min ojämna födelsedag, det var ett firande som varade i tre dagar =)) när vi kom hem från Falkenberg, på motorcykel med en kaffebryggare i packningen, hade döttrarna gjort en kanongod middag. De är för gulliga till att skämma bort sin gamla mamma <3
Idag har vi fått gjort i ordning i trädgården, klippt gräset och rensat, de rabatter som finns kvar, plockat lite hallon och tagit upp nypotatis och till dessa ätit matjesill...mmmm, så gott det är med egna potater. Vi har inte haft egen potatis på säkert 15 år. Min pappa skötte om allt sådant när han var pigg och inte hade så mycket krämpor. Efter det har vi legat lite lågt med sådana odlingar, men nu petade vi ned några kilo tidig potatis. Och det kan jag säga redan nu, att det kommer vi att göra nästa år med!

4 kommentarer:

Inga sa...

Så roligt för dina föräldrar att ni hämtar dem till er. Vi behöver träffas över generationsgränserna. Det är ofta krämpor som gör att det inte blir av.

Jag har inte provat mina potatisar än. De kom ner sent i sina jordsäckar. Men det är nog dags nu.

anna-lena sa...

Vad härligt det låter. Visst är det en glädje att ha sina föräldrar kvar - båda två- även när man själv kommit i medelåldern. Naturligtvis är det förknippat med den del bekymmer, men dem får man mycket hjälp med, när de "gamle" är så förståndiga att de väljer att flytta in på serviceboende. Och du är värt alla dagars firande, du härliga, glädjebringande människa.

Mia sa...

Det uppskattas säkert under lång tid av dina föräldrar. Vi som är mitt uppe i livet har så många upplevelser. de som inte får så många upplevelser... ja, de suger på dem desto längre.

Min Far på 93 år har varit hos mig i sommar, ungefär samma känsla, tror jag. Han bor cirka 15 mil från mig. Min bror och svägerska tog honom med sig, så jag behövde inte köra en massa mil den här gången.

Black Iris sa...

Jag känner så väl med dig när jag läser det här.
För några år sedan fick vi med oss min då 93-åriga mamma till vår Jämtlandsstuga. Vi var många som hjälptes åt att få upp henne för backen i sin rullstol.
Hon njöt av att få vara i stugan en "sista" gång och berättade många minnen.
2 år senare var hon borta för hon dog på sin 95-årsdag. Men vad glad jag är att vi alla tog tag i det här så hon fick se sin älskade stuga igen.

Kram Maidi