Vi ska ha ett framträdande i kören på söndag kväll, vi ska sjunga med en stråkkvartett från Halmstad. Det är i huvudsak sånger av Atle Burman på programmet, och de är så vackra ord och trallvänliga melodier. Jag hoppas verkligen att det kommer mycket folk och lyssnar på det på söndagskvällen. Kan man tänka sig en finare avslutning på helgen?
Annars sitter jag och försöker komma på lite tipsfrågor till en promenad jag tänkt ha imorgon för de nya svenskarna som jag undervisar. De ska komma hem till mig där vi ska fiska, bada, grilla, gå tipsrunda och spela kubb. Så har jag tänkt mig dagen hos mig, men vi får se hur det blir när de kommit hit. Det är åtta stycken. Jag ser verkligen fram emot detta, tre av dem kommer att sluta på vår skola till sommaren så det är deras sista chans att komma hit.
Annars har veckan rullat på som vanligt. Lagom mycket av allt, känns det som. Det är en kollega som har det lite tufft just nu, han blev lämnad av sin partner. Så det har varit lite extra samtalstid med honom under veckan. Fast man inte kan göra mer än lyssna och nicka hummande, verkar det som om bara det lindrar lite. För honom känns sommarlovet väldigt långt i nuläget. Och det kan jag förstå, hoppas han får nåt att hitta på så tankarna kan skingras.
Nu börjar mina nior att vakna till på allvar, "slutar vi om fyra veckor, ska vi hinna med allt tills dess" det är en vanlig reflektion hos dem just nu . "Ja, vi slutar om fyra veckor, men betyget skall vara satt om tre veckor, och du har haft lång tid på dig för dessa uppgifter. Varför börjar du jobba med dem så sent" Den konversationen har vi i mitt ämne, men jag har hört att de har samma konversation med många av lärarna. Hur ska det sluta, det är nästan som en thriller... en del av de som hänger på "gärsgårn" kommer att fixa det, men en del kommer tyvärr inte att nå ända fram. Det känns alltid lika tungt att inte kunna sätta ett betyg på eleverna utan det blir bara ett streck. Hur mycket man än lyfter och hjälper de som behöver det som bäst kommer de inte att fixa det. Några som inte får betyg har skolkat och struntat i allt som har med skolan att göra trots att vi stöttat på alla sätt och verkligen gjort vad vi kan. Just de eleverna har jag lite lättare att acceptera ett streck för, de kommer att fixa det när de mognat. Men de eleverna som verkligen är med på alla lektionerna och hela tiden får stöttning och hjälp men ändå inte når ända fram, de eleverna tynger i mitt hjärta. Nu är det tack och lov inte så många men de som finns räcker.
Nu är det sängen som gäller! God natt på er alla!
4 kommentarer:
Jag behöver inte sätta betyg på mina elever - än. Så småningom kommer det till oss också. Men jag känner igen känslan för elever som kämpat och ändå inte når målen. Vi har verkligen försökt att ge dem allt vad vi förmår. Ändå räcker de inte till. Det är då man själv känner att man inte räcker till.
Vi filade på vår kvalitetsredovisning igår. Det är också ett tillfälle med frustration, känsla av orillräcklighet och ibland t o m ilska över snålt tilltagna budgetar. Värre lär det bli med alla åtstramningar. Vad ska vi göra? Vi kan inte ge mer än allt.
Jag har haft många tankar om att någon gåmg pröva på "högstadiet". Jag tror att jag och eleverna skulle funka ganska bra ... Nu, i arbetsbristens dagar, så får jag snällt stanna kvar vid min läst - och många gånger är jag glad för det. Även om jag antagligen snart måste sätta betyg igen - så behöver jag aldrig sätta några slutbetyg.
Atle Burman - det är han med så tänkvärda dikter. Vem har tonsatt dikterna - och var hittar man noter?
Ha en bra helg - och var försiktig på MCn.
... och en sak till förresten - apropå Ingas kommentar -- vi gör vårt bästa, så även eleverna. Det är läroplanen det är fel på... den är alldeles för teoriinriktad ...och så gör den ju en kullerbytta, när man samtidigt ska möta barnen där de befinner sig, som att man ska kräva att de ska nå (höga) mål redan i trean.
Jag är glad att jag slipper sätta betyg, de måste va jättesvårt. jag tänker att det alltid borde va svårt att sätta streck på en elev för även om man upplever att eleven struntat i allting så finns det ju alltid en anledning/förklaring. Jag tror inte att någon vill välja att strunta i skolan. Det är antagligen dom människorna jag möter på i mitt jobb. Adhd, missbruk, problem i uppväxt m.m är så väldigt vanligt. Det va bara en tanke jag fick när jag läste. Jag ska kolla upp Atle Burman för jag har inte en aning om vem han är:-).
Skicka en kommentar