Jag som går en ledarskapskurs tänker mycket på hur mina chefer lägger upp sitt agerande i olika situationer. Idag då det är måndag hade vi som vanligt lagkonferens, och för första gången på fyra-fem veckor så var chefen med.
Jag och den kollega som är mentorer ihop till en klass där det varit mycket problem och oro de sista veckorna. Ibland känns det som det aldrig tar slut. Denna klassituation har givetvis påverkat hela laget och framförallt undervisande lärare, så det känns tungt för alla som jobbar i laget. Jag själv tycker att det äter upp en både utifrån och inifrån. Torsdagen innan höstlovet när det var som värst kändes det nästan som jag kröp in i
hälsokostaffären och frågade efter det mest uppiggande och stärkande de hade. Jag gick därifrån med en flaska stärkande som skulle intas i fjorton dagar. Jag fick nya krafter så jag orkade lite till.
För att återgå till vår konferens så efter de vanliga punkterna så säger chefen att han vill ta en runda runt bordet för att höra hur alla mår. Jag och två kollegor till mig skulle medetsamma mötet skulle vara slut ha utvecklingssamtal. Vilket vi klargjorde för vår boss.
Chefen började rundan och gick åt det hållet så jag visste att jag skulle bli sist. Alla fick chans att lätta sitt hjärta och tala om vad kändes som problem, det kändes bra att chefen verkade bry sig om sina arbetare. Kollega efter kollega som sagt, men när det var min tur att tala ut, var det dags för mig att ta emot en elev med förälder för utvecklingssamtal, så jag fick inte säga någonting som tryckte mitt hjärta :/ Det känns som om min chef borde gå om sin ledarskapsutbildning, jag hade inte långt till tårarna när jag fick rusa därifrån. Jag som har kanske det tuffast med min klass just nu, fick bara lyssna på alla andras problem men fick inte en chans att lämna av mina bekymmer.
Det har jag lärt mig idag, att när jag som ledare i något sammanhang ska köra varvet runt för feedback ska alla få chans att tala, ingen ska bli glömd!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar