Utvecklingssamtal tar på krafterna :/

Idag har det varit en dag då gråten har suttit i halsen mer än en gång, med tanke på hur jag upplevde gårdagens feedback. Kollegorna tyckte att det inte kändes schysst att jag blev förbigången igår, alltid något att känna glädje för :)

I eftermiddag hade vi som vanligt på tisdag en konferens, idag var det apt. Till apt:n hade vi lärare skrivit ihop punkter som gör att vi känner oss överkörda, missförstådda och utarbetade.

Vi presenterade dem för samma boss som var med på mötet igår. Han tyckte att vi skulle sitta i grupper och diskutera en punkt per grupp. När tiden sedan närmade sig slutet ville han ha in en sammanfattning om det vi tycker är det viktigaste att lyfta i resp. punkt. När de var genomgången var det dags för mig att börja mina utvecklingssamtal, fem till antalet denna kväll. Vid varje samtal fick jag förklara för föräldrar vilket liv det varit i klassen, och samtidigt uppmana eleven till att våga stå upp och säga emot de som stör. När jag åkte hemåt vid kvart i åtta kände jag att jag var helt slut. Visst ja, tänkte jag så här känner jag mig alltid efter utvecklingssamtalen, att jag aldrig lär mig det.