Idag har vi tänt en massa ljus i huset igen. Det har blivit många ljus i julhelgen, och jag tänder dem med glädje. Det ger en sådan härlig stämning och ett härligt gemyt.
Men jag måste tala om att för fem år sedan tändes det inga levande ljus med glädje. Det var dagen efter stormen Gudruns framfart här hos oss. Jag kan väl säga att den söndagsmorgonen när jag steg upp och tittade ut, vill jag verkligen inte uppleva igen. Runt vårt hus låg mycket av träden vi haft stående där under nästan en manstid. Mitt ibland dessa träd hade vi sex higland cattle som alltid gick ute. Jag började att gå mot åkern där de var, inget stängsel kvar, massor av omkullblåsta träd och mitt i denna oreda kom alla djuren fram till mig när jag kallade på dem. Helt otroligt att alla hade överlevt!! Det var ju ett litet glädjeämnen mitt i allt, men samtidigt ett bekymmer om hur vi skulle kunna stängsla dem inne...skogen låg ned på alltför många ställen för att laga stängslet. Slaktning var det enda alternativet i det läget. Tur att man kan välja en sådan utväg om det kniper.
Det var ändå små bekymmer mot allt de andra vi hade fått att tänka på....
Vi förstod ganska snabbt att vi i det här området var hårt drabbade av stormens härjningar. De första dagarna hade vi fullt upp att bara sköta det dagliga. Vi hade ingen ström så frysen fick fraktas iväg till en svägerska som hade ström. Ljus av alla de slag fick brinna kvällstid och nattetid. På natten hade vi en lykta som brann så att vi skulle hitta till vedspisen så att vi kunde lägga in mer ved. Tack och lov att vi hade spisen då!! Utan den hade vi inte känt alls att det var ett hem vi hade. Det var ju inte så kallt så nå´n snö kunde vi inte smälta för att få vatten till att spola på toan, t.ex. Duscha fick vi åka till svägerskan för att göra, då fick vi samtidigt lite mat och chans att prata av oss om det som tyngde oss...
Vi var ändå lyckligt lottade vi fick tillbaka elen efter 4 dygn. När ljuset återvände såg jag att julgran och allt julpynt fortfarande var kvar. Inte så upplyftande att se det då kan jag säga, men det var bara att ta tag i det och städa ut julen. I samma veva fyllde Stina 15 år, vi brukar alltid ha kalas för släktingar i den vevan. Det kalaset fick dröja tills i slutet på Januari. Uppvaktning blev det på födelsedagen av oss i familjen, men jag kan inte påstå att det var en glädje som satt kvar i kroppen speciellt länge.
När jag kom till skolan, som under lång tid blev min livlina, på måndagen den 10 januari så möttes jag av många chockade och drabbade människor. men det var bara någon mer som var drabbad i den omfattningen som vi var. Det gällde att bara tänka praktiskt och hålla tankarna ifrån hur det såg ut hemma. Jag skulle gå till GeKås för att köpa ljus och batterier till vår radio, så vi kunde höra vad som hände runt omkring oss. Det fanns nästan inga ljus kvar att köpa och batterier skulle de få in på nytt dagen därpå. Jag kunde då aldrig tro att några sådana simpla varor skulle vara hårdvaluta ; ) Men vi hade ett lager av ljus kvar sedan jul så vi klarade oss till lagret i affären fyllts på igen.
Vi hade på ett par timmars intensivt stormande blivit av med mer än hälften av vårt skogsinnehav. Det känns tungt oerhört tungt särskilt när skogen varit en livsstil hos mannen i mitt liv. Han har skött skogen exemplariskt sedan han var i de senare tonåren. Nu var det bara ett ord vi kunde tänka just då, KATASTROF!! Men det är inget jag kommer att gå in djupare på. Fem år har förflutit och vi har det bra nu, men vägen hit har stundtals varit tuff. Men nästan meddetsamma bestämde vi, jag och mannen, oss för att åtminstone försöka se minst tre positiva saker varje dag, som vi sedan delade med oss av till varandra när vi gått och lagt oss. Det gick framåt ibland och bakåt ibland, men sammanlagt så gick vi framåt. Det är som min man tog som sitt valspråk "man måste gilla läget" och det har han gjort sedan dess...
För återigen komma tillbaka till denna dagen vi nu har så har Stina födelsedagsfest tillsammans med sin bästa kompis sedan bb-tiden, Ellen. De har en tjejmiddag för tretton stycken här i kväll och så mycket glada skratt och tillrop vi hört så är det en lyckad 20-årsfest. Kul att de lagt ned mycket tid på mat och dukning. De bjöd på en trerätters middag, som de i stort sett gjort helt själva. Nu är det filmtajm för alla goa ungdomar som är i vårt hus.
I morgon ska jag försöka att komma upp tidigt och gå ut på promenad med hunden. Igår var vi på revy, det var bra med mycket trevliga musikinslag, men så många riktigt höga skratt blev det inte. Men visst är de proffs, det måste man verkligen säga. Efter det var det en mycket god måltid på Brasseriet, som ligger vägg i vägg med teatern, praktiskt i den kylan som var i går kväll. Sedan blev till att promenera till Brattens väg och sova där. Båda två sa vi i morse att så gott har vi inte sovit på ett nytt ställe någon gång, så det måste vi göra om ; )
I morse fick vi nästan en hotellfrukost av en jobbarkompis, sånt kallar jag för lyx =)
2 kommentarer:
Vi hade visst samma rubrik på våra inlägg idag. Jag kommer också ihåg den natten när Gudrun drog fram. Vi var ellösa i 9-10 dagar. Vi drabbades inte så hårt i skogen som andra. I min hemby Kolvarp har ett gäng skrivit ner sina berättelser från Gudruns härjningar. De samlade berättelserna och en hel del bilder har de tryckt upp till ett häfte som jag fick i julklapp från min syster. Det var intressant läsning.
Det är mysigt med ljus. Till och med maken tänder ljus nuförtiden, han som är så "ljusskygg" annars.
Fick tårar i ögonen av att läsa ditt inlägg. Hur klokt du och din man redde ut det svåra och gick igenom det tillsammans.
Man glömmer aldrig stormlördagen, och framförallt inte uppvaknandet när man såg all förödelse. Ändå var vi inte lika hårt drabbade som ni, inte på långt när. Jag kommer ihåg att det kändes bra när skogsmaskinerna kom framåt våren och tog sig an allt det kullblåsta.
Idag blåser det lite i grangrenarna utanför fönstret. Ska ta en promena dså småningom, det är ju rena mildluften ute... bara fyra och en halv grad under noll!
Skicka en kommentar